Adolf Hitler avskydde demokratin, eller den ”västliga demokratin” som han kallade det i sitt manifest Mein Kampf. Parlamentarismen var enligt Hitler ett system som gynnade och skapade fega och ansvarslösa politiker. Det var ett ”skamligt gunstlingsvälde” som med sitt majoritetsstyre representerade ”dumheten”. Och framför allt, menade Hitler, lät sig demokratin med sin inneboende svaghet göra sig till verktyg för den judiska ”världsdiktaturen”.

Istället krävdes ett tydligt ledarskap, en man som kunde kanalisera folkets vilja. I teorin var det både en fråga om att på ett så effektivt sätt som möjligt organisera en stat, men också en fråga om överlevnad. I demokratin vinner den ras som är flest i antal, menade Hitler. I hans eget rike där den ”naturliga kraftordningens lagar” skulle frambringa ledaren skulle den ”brutala viljans folk” segra.

När teorierna blev verklighet uppstod en av världshistoriens blodigaste tyrannier.

Nazism i svensk förpackning

Motståndet mot demokratin med sin parlamentarism, majoritetsstyre och fria press är ett centralt tema i den nazistiska ideologin. När Nationalsocialistisk front i slutet av 1990-talet byggde ut sitt politiska program var styrelseskicket en av punkterna. Demokratin skulle avskaffas. Istället ville partiet införa ett ”folkstyre” enligt den nordiska ledar- och ansvarsprincipen, formulerad under 1930-talet av ideologen Per Dahlberg.

Dahlberg försvenskade Hitlers idéer om den starke ledaren. Han, för det skulle vara en han, skulle leda den nationalsocialistiska staten med ideal hämtade från vad Dahlbergs såg som en svensk tradition av ledarkultur, från vikingahövdingar till maktfullkomliga kungar. Nationalsocialistisk front tog med sig Dahlbergs tankar in i 90-talet. Nazism i svensk förpackning.

När partiet inför sitt första val, i Karlskrona 2002, för första gången presenterade ett kommunalpolitiskt program fick partiet möjlighet att mer i detalj föreslå ett nationalsocialistiskt styrelseskick. Inspirationen hämtades från korporativismen, en idé där samhället betraktas som en organisk kropp och medborgarens intressen konsekvent underställs kollektivets.

I korporativistiska samhällen, som fascismens Italien, samlas yrkesgrupper i korporationer som inför det auktoritära styret fungerar som rådgivande organ. NSF ville se en liknande modell i Karlskrona kommun. På så sätt skulle ledningen utses efter ”sakkunskap istället för klasslojalitet”.

Ekon från Hitler

För Svenskarnas parti är frågan om styrelseskicket känsligt. Partiet vill inte ha den demokrati vi har i Sverige idag. I partiprogrammets fjärde punkt slås fast att:

”Dagens statsskick har varit ett experiment som varat i ungefär ett sekel och det negativa resultatet av det går inte att ta miste på idag. Det demokratiska systemet är en av huvudanledningarna till den kaosartade situation som börjar sprida sig allt mer då dagens statsskick bygger på ansvarslöshet, egoism och folksplittring.”

Svenskarnas parti kräver istället ett nytt system där ”kompetens, ansvar och allmännytta” ska ersätta den svenska demokratin. På sin hemsida har partiet försökt klargöra sin syn i frågan. Dagens svenska demokratiska system beskrivs som föråldrat, ansvarslöst, kravlöst, kompetenslöst, oorganiserat, folksplittrande, lättmanipulerat, det har övergivit sin suveränitet till EU och påstås premiera mediehantering framför konstruktivt arbete.

Ett system - en idé

Hitlers kompromisslösa kritik mot parlamentarismen ekar. Men exakt hur partiet vill att landet ska styras är oklart. Demokratin som vi känner den ska bort. Vad som kommer i dess ställe är höljt i dunkel. Svenskarnas parti vill värna offentlighetsprincipen, politiker ska granskas av ”oberoende kontrollmekanismer”, Sverige ska säga upp alla internationella avtal som påverkar vår lagstiftning och när folket har den kunskap som behövs ska fler lokala folkomröstningar tillåtas. Men sedan är det mesta formulerat i luddiga beskrivningar.

För att partiets krav ska bli någorlunda begripliga måste de ställas i relation till partiets övergripande mål. När Svenskarnas parti säger att systemet ska värna ”svenskarnas gemensamma intressen” så innebär det ett styrelseskick som inte syftar till att kanalisera och hantera olika perspektiv och intressen. Det är ett system för en idé. Flerpartisystemet är dåligt eftersom det ”splittrar”, medier har för mycket inflytande eftersom de ”manipulerar” och bara vissa människor ska ha tillgång till makten, eftersom demokratin annars blir ”kompetenslös”.

Kvar står vi med ett alternativ långt bort från den demokrati vi känner. En hierarkisk modell, med ett enpartisystem och högst begränsad press som ställer rasens överlevnad som främsta mål, får vi anta.

Kvar står vi med ett alternativ långt bort från den demokrati vi känner. En hierarkisk modell, med ett enpartisystem och högst begränsad press som ställer rasens överlevnad som främsta mål, får vi anta.

Men det betyder inte att det är en diktatur, menar Svenskarnas parti. Bara en annan sorts demokrati.

Det har vi hört förr. När Adolf Hitler la fram sin politiska vision i Mein Kampf talade han om den ”Germanska” demokratin. Där skulle ledaren stå till svars inför folket och i teorin ödmjukt kliva ner från tronen om de inte vill ha honom där. Samma princip används internt i Svenskarnas parti där ledaren Stefan Jacobsson på partiets höstkonferens 2013 ställdes inför en förtroendeomröstning.

Och enligt den principen genomfördes också flera val i Tyskland under naziregimens styre. Befolkningen som inte mördats eller satts i läger fick rösta för eller emot Hitlers fortsatta styre. I valen 1936 och 1938 blev stödet runt 99 procent.

Idag finns liknande system. Som i Nordkorea där nästan 100 procent av väljarna i valet 2009 backade upp den enda kandidaten som fanns att rösta på i respektive valkrets.

Det brukar kallas diktatur. Men om man ska utgå från vad Svenskarnas parti säger kan det också vara en form av demokrati. Så frågan återstår, om de inte vill ha dagens svenska demokrati. Vad vill de då ha?

På vägen mot partiets vision om ”ett styrelseskick för 2000-talet där svenskarna intressen sätts främst”, som partiets program om synen på demokrati heter, har talet om ledarprincipen försvunnit. Det som tidigare var en central punkt för hur landet skulle styras har idag ingen plats i partiets ompaketerade budskap.

Men för den som vill veta hur det ansvarsfulla ledarskap som partiet säger sig eftersträva ska fungera är vägen till inspiration inte lång. Per Dahlbergs teorier från 1930-talet om den nordiska ledarprincipen finns att köpa i partiets webshop. I boken Den nordiska ledartanken finns Dalhbergs föredrag från Nationalsocialistiska Arbetarepartiets ledardagar 1933 återgivna.

Så lever idén om ett annat system vidare.