Svenskarnas parti har bytt namn och utseende. Men idéerna är desamma som förut. Expo granskar Sveriges största nazistpartis makeover. 

Regnet faller över Almedalsparken. På scenen står Stefan Jacobsson, betonghåltagaren från Göteborgs skärgård som sedan 2013 är ledare för Svenskarnas parti, SvP. Det är dagen innan 2014 års politikervecka drar igång. Under de kommande dagarna kommer Visbys gränder fyllas av journalister, politiker, proffstyckare och pr-människor på väg till och från tidiga seminarier, möten, mingel, middagar och sena fester.

Men inte än. Den här dagen är Svenskarnas partis dag. Att den yttersta extremhögern är på plats under politikerveckan i Visby är inget nytt. Det är de varje år. Men den här gången är det annorlunda. För första gången håller de tal på Almedalsscenen, en av symbolerna för svensk demokrati.

För Svenskarnas parti är Sverigedemokraternas framgångar ett tecken på att den nationella resningen har börjat. Befolkningen har tröttnat och nu är det bara en tidsfråga...

Svenskarnas parti befinner sig långt borta från maktens centrum. Så för dem är flaggorna, den påkostade ljusblåa fonden och pulpeten med Svenskarnas partis symbol på den anrika Almedalsscenen en seger. Det är en inbrytning, ett litet steg på den långa vägen mot det nya samhälle partiet drömmer om. Men i det stora politiska spelet, där de avgörande besluten mejslas fram, gör det ingen skillnad.

Men spelar det någon roll? För hur avgörs och vem definierar egentligen ett partis växtkraft? För den svenska extremhögern handlar det om att känna att hopp. Från mörker, mot ett ljus i horisonten. Och nu ser de ljuset, för första gången på länge.

Ur ett historiskt perspektiv har vi inte sett något liknande sedan andra världskriget. Svenskarnas parti kandiderar i ett 30-tal kommuner i höstens val. Enligt Expos årsrapport genomförde partiet fler aktiviteter förra året än det någonsin gjort sedan rapporten kom ut första gången 2008.

Inte minst blåser de politiska vindarna åt rätt håll. För Svenskarnas parti är Sverigedemokraternas framgångar ett tecken på att den nationella resningen har börjat. Befolkningen har tröttnat och nu är det bara en tidsfråga innan de börjar hitta till det sanna, radikala, alternativet. Svenskarnas parti har paketerat om sitt budskap, bytt sin symbol och putsat på ytan. Allt för att kunna fånga upp den där opinionen de tycker sig se växa.

De är den svenska rasideologiska miljöns stora hopp.

För resten är de… Ja vad är de?

De är som betonghåltagare, precis som han själv, säger Stefan Jacobsson på Almedalsscenen inför folksamlingen som till största del består av buande motdemonstranter. Han och hans partikamrater är beredda att göra det smutsiga jobbet, redo att höra klagomålen. För de vet att när allt är klart så kommer det svenska folket att tacka dem.

På hemsidan förklarar partiet är de är samma andas barn som Engelbrekt, Vasa och Dacke. De är upprorets män och kvinnor och de kommer vandrande ur historien, bärandes på ett skört och avgörande arv.

Det blir enklare så. Då behöver de inte berätta sanningen. De behöver inte säga hur resan till Almedalens scen egentligen började, inte nämna namnet på den ideologi som drivit dem hit.

För det skulle förstöra allt.